upplevelser

Flickan på Kyrkogården

29 JANUARI, 2019  av STIG KÄLVELID


Min fru Petra, var en lördag på väg till stan för att möta upp en vän på ett kafé.

Jag var på målarkurs i Stockholm, hon kände sig ensam och var även tvungen att lämna vår lilla hund själv hemma. När hon gick förbi den lilla kyrkogården så känner hon hur en ande, en liten flicka, tar tag i hennes hand. Den lilla flickan studsar glatt fram på sina små fötter, hållandes min frus hand. Hon visar Petra, hur det skulle vara och kännas, om hon hade varit mamma och haft en dotter som den lilla flickan. Petra blev så glad och överväldigad över att få uppleva detta fina.

 

 

 

- Man kan äta solstrålarna, säger hon.

Det är bra för hjärtat. Hon vill sitta högt

upp i ett träd med mig och titta på moln.

Alice och jag är vänner nu men har glömt

att berätta för henne att jag är höjdrädd.


 


Jag kom hem dagen efter och tog nyfiket en promenad till kyrkogården. Plötsligt känner även jag, en liten hand som tar tag i min. Det var den lilla flickans ande. Vi går sakta fram på trottoaren längs kyrkogårdens mur tills hon släpper den i slutet av den. Det var en märklig känsla att gå där med henne och den lilla flickan utstrålade en sådan fantastisk positiv energi. Hennes kläder är fina men inte från vår tid. Hon har bruna läderskor på sig och tjocka långa vitfärgade strumpbyxor under den bruna klänningen. Det bruna håret är uppsatt i en tjock fläta. Hon har en mössa på sig också.
- Jag heter Alice, säger hon och berättar att hon dog när hon var 5 år.

- Jag mådde inte så bra i magen, säger hon. Det gick över i hög feber och det var ingen som visste vad det var. Efter några dagar så dog jag. Hade Alice blivit sjuk idag så hade hon med all säkerhet överlevt.



Efter det mötet så gick jag dit varje dag. Vi började prata mer och mer med varandra.. Alice berättar för mig att hon hjälper alla som går förbi att bli gladare och må bättre. Hon har helat mig många gånger sedan dess, hon får mig alltid att skratta och glömma, det som jag tror är viktigt. Alice gillar inte måndagar för då är folk inte så närvarande och svårare att hjälpa. Vissa dagar sätter hon sig på mina axlar när jag går förbi. Håller sedan händerna för mina ögon så att jag inte kan se, vart jag sätter fötterna, utan helt måste förlita mig på henne och mina sinnen. Hon har så himla roligt åt detta. Ibland står hon på mina axlar som en cirkuskonstnär och jag får gå väldigt försiktigt så att hon inte trillar ner.



En dag hade vi en tävling som gick ut på att inte nudda löv som låg på marken. Det gällde att komma fortast fram till slutet av kyrkogården. Jag sprang på trottoaren och hon på kyrkogårdsmuren. Det var väldigt roligt men jag var tvungen att se mig om hela tiden så att ingen såg och undrade vad jag höll på med. Kommer tyvärr inte ihåg vem som vann men vi hade riktigt, riktigt kul tillsammans. Hon berättar att hon har klättrat upp i alla träd som finns på kyrkogården. Hon är på mig hela tiden och vill att jag leker mer och slutar att tänka. Hon har så rätt med det. När jag är för mycket i mitt huvud så distraherar hon mig, genom att hoppa och balansera på de mest fantastiska sätt. Det är viktigare att må bra och ha roligt, säger hon. Se på alla blommor och de små fåglarna som badar i pölarna efter en regnskur. Känn doften från naturen efter samma regnskur och hur vackert solen lyser genom träden.

- Man kan äta solstrålarna säger hon, det är bra för hjärtat. Hon vill sitta högt upp i ett träd med mig och titta på moln. Alice och jag är vänner nu men har glömt att berätta för henne att jag är höjdrädd.  

Varje gång jag går förbi kyrkogården, pratar vi en stund och hon får fortfarande träna mig på att sluta tänka.


Alice är en fin gammal vän.